Utevistelse

En vecka har gått sedan jag stångades med lampan och blåtiran har faktiskt bleknat förvånansvärt fort. På apoteket har de en gel som man skall massera in sina blåmärken och svullnader med tre gånger om dagen. Jag vet inte om det är gelen i sig eller masserandet som har givit mest resultat. Bra har det i alla fall varit.

Mästerfotografen har än en gång varit i farten.  Det jag försöker att visa med denna bild är  hur blåtiran faktiskt håller på att försvinna. Idag har de gula, vårfräscha, tonerna dominerat. 

Förra fredagen fick vi ett efterlängtat besök. Johans bästis J kom hit med sin familj. Vi inledde deras besök med att traska upp till marknaden på kvällen. De var svältfödda på sol och värme så när kvällen bjöd på 15 grader varmt och sol var lyckan gjord. Hela deras vistelse här präglades av utevistelse och vi njöt i vårsolens glans. Och av belgisk choklad och våfflor och moules och belgisk öl... Det känns som att vi lyckades "sälja in" Bryssel bra till dem.

Måndag till torsdag har jag arbetat på maternelle. En av assistenterna har blivit sjukskriven resten av terminen. Jag har varit helt dödstrött på kvällarna och inte orkat att göra någonting. Det som har varit roligt dessa dagar är att jag nu har börjat lära känna barnen ordentligt. Jag har dessutom blivit mer van att bemöta dem. Om det är på rätt sätt är väl en annan fråga. Lite nya insikter har jag också fått....

Svenska och finska sektionen är de enda som låter barnen vara  utomhus när det regnar. Idag regnade det på förmiddagen och vid lunchtid duggade det lite lätt. På gården var det bara svenska och finska barn i regnkläder och gummistövlar, alla andra var inomhus. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Barnen behöver komma ut och springa av sig så att man kan få lugn och ro inomhus någon gång under dagen. Jag tycker att utevistelse är en självklarhet, men det gör uppenbarligen inte alla föräldrar... Jag satt kvar en stund idag efter att barnen gått till bussarna och då dök en av papporna upp. Jag har träffat honom i en del sammanhang förut och vet att det är en man med bestämda åsikter. Jag såg på honom att han var upprörd för något och mycket riktigt hade jag rätt. Han undrade varför hans son var så smutsig på tröjan, jackan och stövlarna.  Hans dotter hade aldrig varit så smutsig i den åldern. Hur kom detta sig? I det ögonblicket kände jag att jag faktiskt hade en del att komma med. Som mamma till två pojkar är jag van vid att få hem kläder som är så smutsiga så att de kan stå för sig själva på golvet. Ibland har jag funderat på om de har lekt mullvad... Jag har ventilerat detta med den kloka personalen på förskolan i Sverige och undrat om det är normalt. De har förklarat för mig att det är fullt normalt och att pojkar och flickor ofta leker väldigt olika lekar när de är ute. Idag när jag var ute med barnen blev det väldigt tydligt för mig. Flickorna lekte i de små husen på gården och bakade lerkakor. Pojkarna letade upp de lerigaste ställena och grävde för glatta livet, i dubbel bemärkelse, och passade även på att kasta lite lera på varandra och de små husen. Alla barnen njöt av att vara ute och inte ens de flickor som brukar vilja gå in propsade på det. Detta kunde jag idag förklara för den upprörde fadern. Samtidigt förstår jag honom, de skulle uträtta en del ärenden efter skolan och sonen var ganska smutsig. Fadern är inte svensk eller finsk och är själv inte uppfostrad med utevistelser i regn och lera, men höll med om att det är bra att  barnen får vara ute på dagarna och springa av sig. Men han tyckte fortfarande att det var onödigt att sonen behövde bli så smutsig. Smutsiga barn är ofta lyckliga barn...

Om man fortsätter på temat utevistelser så kan jag berätta att när barnen börjat år 1, dvs när de är 6-7 år gamla, inte får vistas ute om det regnar. Rasterna ska de då tillbringa i sina klassrum. Om jag har förstått anledningen rätt beror det på att de kan halka om de är ute på skolgården. Enligt Johan fick de inte heller vara ute på skolgården när det var snö och kallt i vintras. Då kunde de också halka... För mig låter det här helt fel. Jag är uppfostrad med att man måste vara ute en stund varje dag och det har jag fört vidare till mina barn. Jag och barnen är fullständigt överens om att det kan kännas jättejobbigt att gå ut i spöregn men att det är värt det för att man blir på så mycket bättre humör när man kommer in igen.

Man blir även på bra humör om man går och lägger sig i tid på kvällen. Det tänker jag göra nu. Undrar om jag kommer att bli lurad imorgon...

Toppmöte med blåtira

Redan under gårdagen fick vi ett mail från de som sköter skolbussarna. De meddelade att vår buss skulle komma en kvart tidigare på morgonen, eftersom en stor demonstration skulle samlas inte långt från vårt hem. Det är EU-toppmöte denna vecka och demonstrationens mål var Rue de la Loi, där mötet hålls. Man protesterar mot de ekonomiska åtstramningspaketen för skuldtyngda länder och mot beslut som fackföreningarna anser kan leda till att EU kommer att kunna påverka lönesättningen i medlemsstaterna. Något som de i dagsläget inte får göra. Den enda svenska dagstidning, på nätet,  som rapporterat om detta idag är Dagens Nyheter,  http://www.dn.se/ekonomi/protesttag-moter-eu-ledare. I denna artikel står det att antalet demonstranter beräknades bli ca. 12000, enligt belgiska medier var antalet demonstranter ca. 20-25000, http://www.rtbf.be/info/belgique/detail_des-incidents-entre-euro-manifestants-et-la-police?id=5829993

När vi kom till hållplatsen fick vi ett sms som meddelade att bussen inte kunde komma fram till vår hållplats. Snabbt bestämde jag och en av de andra mammorna att vi skulle ta vår bil. Jag körde och hon guidade mig på vägar jag aldrig kört förut och som jag aldrig skulle hittat själv. Barnen kom i tid till skolan, men det tog mig över en och en halv timme att köra fram och tillbaka till skolan. En sträcka på ca 6-7 kilometer, enkel väg. När jag kom tillbaka hade demonstrationen redan gått och jag missade tillfället att fotografera folkmassan innan de gav sig av mot sitt mål.

I eftermiddags var jag bildlärare några timmar. Alla som känner mig, eller har sett mig försöka rita/teckna någon gång, ler säkert brett nu och undrar hur det gick. Jag behövde inte avslöja min avsaknad av konstnärliga anlag för barnen idag. De gjorde ett collage på en Billy bokhylla och klippa och klistra kan jag.

Mitt ansiktes vänstra sida kommer inom de närmaste dagarna att skifta i regnbågens alla färger. Vi får besök imorgon och tänkte stoltsera med en nyinredd matsal när våra gäster dyker upp. Som en del i denna homestyling skulle vi sätta upp en ny taklampa. Av någon anledning trillade den rakt i pannan och över ögat på mig. Jag fick den största blåtira jag haft sedan jag körde huvudet i Järnvågsbron 1998. En helg i STORA solglasögon väntar...

Skoja aldrig med en Pirce från Artemide. Trots mjuka former är aluminium hårt när det träffar huvudet på en lagom klantig person. Mörk ring under ögat fick en helt ny innebörd. 

Belgisk sjukvård

Igår satt jag i vårsolen i godan ro på en bakgård inne vid Place Luxembourg. Då ringer mobilen. Johans lärare berättar att hon skickat honom till skolsyster för andra gången under dagen. Det är nog bra om jag kommer och hämtar honom. Jag informerar mitt sällskap och snabbt styr jag stegen mot tunnelbanan. Då ringer mobilen igen. Det är skolsköterskan. Hon är orolig för Johan eftersom symptomen kan tyda på att han har fått blindtarmsinflammation. Mitt dåliga samvete knackar på och jag skäms lite för att jag på morgonen sagt till honom att det onda i magen säkert går över när han kommer till skolan.

Väl på tunnelbanan börjar de praktiska bekymren göra sig påminda. Barnens ID-kort och sjukförsäkringskort har jag inte med mig, men jag hinner inte hem och hämta dem. Det får lösa sig ändå. Om Johan har blindtarmen och måste opereras måste jag inkvartera Pontus någonstans, han kan inte vara med på sjukhuset hela natten. Jag planerar att ringa O:s föräldrar, så löser det sig säkert. Pär befinner sig i Sverige för att vara med på sin farmors begravning och jag får tag i honom och han lovar att maila över sjukförsäkringsnummer om det behövs. Jag känner mig hyfsat förberedd när jag kommer till skolan.

Jag hämtar Pontus i hans klass så att han inte ska hinna sätta sig på skolbussen. En av lärarna erbjuder sig att ta hand om Pontus om Johan blir inlagd. Så snällt och precis vad jag behövde få höra just då.  Sedan går Pontus och jag och hämtar Johan hos skolsköterskan. Han är hängig och har ont i magen och har fått lite feber, jämfört med vad han hade tidigare under dagen. Skolsköterskan säger att han måste undersökas av läkare så snart som möjligt. Hon rekommenderar mig att åka direkt till akuten, eftersom det är där de har all medicinsk utrustning som behövs för att bedöma vad det kan vara. En taxi beställs och snabbt är vi framme vid sjukhuset.

Johan skrivs in och vi får sätta oss i väntrummet. Efter en kvart får vi träffa en sjuksköterska och efter ytterligare en kvart träffar vi läkaren. Det är mycket folk på akuten och vi får inget eget rum, men en egen brits i en korridor där de undersöker honom. Eftersom symptomen är ganska diffusa skickas vi ner i underjorden och en och en halv timme efter att vi kommit in har de undersökt Johan med ultraljud. Johan tycker att det är ytterst spännande att få se sin mages insida, även om man inte förstår så mycket av det man ser. De kan konstatera att det inte är frågan om någon inflammerad blindtarm och jag drar en lättnadens suck. Jag har fortfarande Pärs perforerade blindtarm i färskt minne och något sådant vill jag inte uppleva igen. Tillbaka på akuten tas det några kompletterande prover och tre timmar efter att vi kommit fram får vi veta att det inte är något allvarligt fel på honom och vi kan åka hem. Han blir sjukskriven en dag av läkaren och det medför att jag inte kan följa med Pontus klass på Naturhistoriska museet, något som jag hade sett fram emot.

Vad detta sjukhusbesök kostade vet jag inte ännu. De skickar en faktura och vi är försäkrade via Pärs arbete, så vi kommer inte att behöva betala några större summor själva. Mitt intryck av den belgiska akutvården är väldigt positivt. Ur mitt perspektiv gick besöket fort, med tanke på att vi under tre timmar hann med att träffa läkare och sjuksköterskor fyra gånger, göra ultraljud och få provsvar. När jag läser Borås Tidning på nätet idag handlar huvudrubriken om en man som fått vänta åtta timmar på akuten med en propp i lungan. När jag berättade vår lilla historia vid bussen idag på morgonen blir mina vänner förvånade när jag tycker att den belgiska vården är effektiv. De tror att vi har bättre vård i Sverige än i Belgien. Det är för tidigt för mig att dra några slutsatser om vilken vård som är bäst eller mest effektiv, men det känns för tillfället som att den belgiska är minst lika bra som den svenska. Sedan är frågan om den belgiska vården är lika för alla. Har den belgiske arbetslöse rätt till samma typ av sjukvård som de EU-anställda? Det är en fråga som jag ska försöka att finna svar på med tiden.

Dödströtta kom vi hem och somnade tillsammans. När vi vaknade idag på morgonen var himlen klarblå och ännu en vacker vårdag väntade oss.

Under min lilla promenad i parken i förmiddags hittade jag årets första vitsippor. Lycka!

Om några dagar slår magnolian ut. Jag älskar magnolians blommor och dess doft. 

Europaparlamentet

Jag har gjort det!
Jag har varit på guidad tur på Europaparlamentet.

En av parlamentets plenisalar. Den andra finns i Strasbourg. 

Man fick en audioguide som berättade på något av de 23 officiella språken om parlamentet. Det blev en ordentlig genomgång av parlamentets historia, verksamhet, befogenhet och anknytningen till de andra institutionerna i EU. Informationen var ungefär densamma som man kan få från EU-upplysningen. Med andra ord lärde jag mig inte så mycket nytt, men nu har jag sett plenisalen och några av byggnaderna. Jag kan rekommendera ett besök. Det kostar gratis och är allmänbildande. Jag måste erkänna att innan vi flyttade hit hade jag inte riktigt förstått hur mycket folk som arbetar inom EU och hur många stora byggnader som det behövs för organisationen. Stora delar av centrala Bryssel präglas av byggnader som används av EU och det är inte utan att man förundras över hur många människor som har sina arbetsplatser i dessa byggnader.  Nästa tanke som slår mig är att det inte är konstigt att det EU kostar så mycket pengar. För det är inte enbart i Bryssel som många arbetar för EU, Luxemburg och Strasbourg präglas också av de institutioner som ligger där.

En viktig fråga i vårt liv just nu är budgetnedskärningarna inom skolväsendet. Det är ganska stora besparingar som ska genomföras och risken är stor att det kommer att påverka undervisningens kvalitet. Blir man tvungna att skära i utbudet av valbara kurser? Lönerna inom skolsystemet sänks med 20% för de som får nya kontrakt. De som redan har sina jobb påverkas alltså inte av lönesänkningen. Lärarna är dock oroliga för hur det kommer att påverka rekryteringen av nya. Hittills har lönerna varit så pass höga att medföljande partner inte måste ha ett jobb för att man ska kunna försörja familjen. Vilka kommer att söka dessa tjänster nu? Bara människor utan familj? Samtidigt ökar antalet elever på skolorna hela tiden och enligt rektorn på barnens skola behöver de tre nya svenska lärare på primärsektionen inför hösten. Det är omöjligt att rekrytera tre svenska lärare lokalt i Bryssel. Därför behöver man rekrytera från Sverige och det betyder att svenska staten ska betala lärarnas löner. Detta förhandlar man om för tillfället.  Lokalanställda lärare har en lägre lön än de som rekryteras från respektive land.

I torsdags kväll var det konsert på skolan för den svenska sektionen. Alla klasser på primär uppträdde med egna sångnummer och de var jätteduktiga. Mycket tid har lagts ned på att planera och lära sig alla sånger. Jag är nästan mest imponerad av hur de lyckades att få barnen att sitta stilla på scenen och vänta på att det skulle bli deras tur... I samband med denna konsert såldes fika. Vinsten från fikaförsäljningen går till att köpa nya böcker till den svenska delen av skolbiblioteket. För att skolbiblioteket ska kunna hålla öppet för de olika språksektionerna drivs det med hjälp av föräldrar som är där och volontärarbetar. Varje familj betalar också en summa pengar till skolbiblioteket vid inskrivning. Annorlunda mot svenska förhållanden.

De båda gossarna var fortfarande trötta och inte alls lika glada när de vaknade i fredags morse. Mitt i morgonstressen blev jag ombedd att jobba. När barnen satt på skolbussen gick jag hem och gjorde mig i ordning och tog cykeln ut till skolan. Det var första gången jag cyklade dit och det tog 20 minuter. Klart snabbare än att åka tunnelbana och buss. Problemet i fredags var att jag skulle ta med barnen hem. Det löste sig tack vare en lång lunch då cyklade jag hem och tog kollektivtrafiken tillbaka. Det var tur, för det började ösregna på eftermiddagen och vi hade tur och fick åka bil hem med en av våra busskompisar. Pontus hade feber och kräktes på kvällen. Lördagen tillbringade jag i hemmets lugna vrå. Jag sydde nya gardiner till köket och kände mig lite duktig...

Idag har vi kört Pär till Charelroi.  Pärs farmor gick ur tiden för några veckor sedan, vid 90 års ålder och på tisdag är det begravning i Sverige. Vi ger Ryan air en ny chans att visa vad de går för... Jag är dock inte imponerad av deras skyltning då det gällde utfarten från parkeringen vid flygplatsen. Jag var inte den enda som körde fel... Jag är med andra ord ute och kör bil i Bryssel på egen hand och det svåraste idag var att backa in bilen på vår parkering inne på gården. Om inte det var så knepigt skulle jag köra bil oftare... Vi är inte helt tillfreds med hur hyresvärden har löst parkeringen för oss hyresgäster. Om alla tre hyresgästerna hade varsin liten Smart skulle det inte vara några problem alls...

Hemkära svenskar?

Varför återvänder svenskar till Sverige? Frågan kom upp igår vid bussen. Den tyska mamman som arbetat här  i tjugo år ställde frågan. Jag hade då berättat om att vi tyckte att det var annorlunda där vi bor jämfört med Sverige. Jag tänkte kanske främst på att man pratar med grannarna över häcken. Här är häckarna väldigt höga eller så har man en mur in till grannarnas trädgård och det hindrar spontana samtal.

Hon har arbetat som tolk på kommissionen under lång tid och konstaterade att svenskar ofta åker tillbaka till Sverige. Är det kulturellt betingat? Det här tål nog att funderas lite kring. Är det enbart hennes känsla eller är svenskar mer kära i sitt land än andra?

I lördags var vi på middag hos en svensk familj. Det var trevligt och mycket god mat. Ett annat svenskt par som var med hade bott här i Belgien i minst 14 år. Det motbevisar min tyska väns resonemang. Samtidigt är det så att de kom hit och bildade familj här. De har med andra ord levt större delen av sitt vuxna liv här. Vi som kommer hit senare i livet och har bildat familj i Sverige har vant oss vid ett annat samhälle än det belgiska. Gör det att man har olika saker som man uppskattar som livskvalité?

Sverige är ganska så unikt med sin stora yta och en relativt liten befolkning, om man jämför med andra europeiska länder. Är vi som flyttar "sent" så vana vid att kunna befinna oss på ställen där det är så mycket färre människor. Den svenska allemansrätten gör att vi kan ta oss ut i skog och mark och gå runt utan att träffa på en människa. Här, och i de flesta andra europeiska länder, måste man ha tillstånd för att gå i skogen om man inte går på de allmänna promenadvägar som finns. Det verkar som att de som bor här faktiskt är ute mer ni naturen än vad genomsnittssvensken är.

Här ser man mycket folk ute i skogarna på söndagarna. Då är det stängt i alla affärer och man måste umgås med sin familj på ett annat sätt än att åka till närmaste köpcenter. I början tyckte jag att det var lite irriterande att man inte kunde åka till t.ex. IKEA på söndagen. Den enda dag som vi kunde göra något sådant gemensamt var på lördagen och då gör alla andra det också. Med tiden har jag dock lärt mig att uppskatta det. På söndagar umgås vi med familjen och det blir inget tjat om leksaksaffärer o dyl. Vi är helt inställda på att alla ärenden måste vara uträttade på lördagen. De flesta affärer håller dessutom öppet till halv sju på lördagkvällen och belgarna är inte ute särskilt tidigt på förmiddagen heller. Är man ute tidigt på lördagen kan man ha fixat sina ärenden vid lunch och sedan ligger resten av helgen öppen. Det påminner mig om hur det var när jag växte upp. Söndagar var allt stängt i min barndom och då gick man på tipspromenad eller tittade på fotboll eller gjorde någon utflykt i naturen. När jag blev tonåring tyckte jag givetvis inte att det var det optimala sättet att tillbringa en söndag på, men med lite perspektiv tycker jag att det är bättre än att dra runt i ett köpcentrum i lysrörsbelysningen.

Kan en av anledningarna till att svenskar flyttar tillbaka vara avsaknaden av söndagsöppna butiker? Nej, det tror jag verkligen inte, men jag tror att det kan bero på att det är ganska stora kulturella skillnader mellan oss som kommer från de nordiska länderna och de som är uppväxta här nere på kontinenten. Det gäller ganska många små saker, men som ändå markerar en skillnad. En sak är hur man uppfattar tid. Vi svenskar är noga med att komma i tid och ber om ursäkt när vi är sena. Här uppfattas tiden som mer relativ. De flesta räknar med att alla som ska komma på ett barnkalas är där först tjugo minuter efter utsatt tid. Samma sak gäller enligt flera i arbetslivet. Tiden när ett möte ska börja stämmer aldrig och man behöver knappast aldrig vara rädd för att man som svensk kommer sist till ett möte med flera olika nationaliteter. Även effektiviteten i mötena och mötenas längd är mycket mer flexibla än i Sverige.

Är det då kulturella skillnader som får svenskar att flytta tillbaka? Jag har svårt att tro att det skulle vara den största anledningen. En anledning som jag tror gör att många kanske flyttar tillbaka kan bero på den medföljande familjen. Får en medföljande partner inget jobb kan det bli svårt att stanna längre än den från början bestämda tiden. I Sverige är vi vana vid att båda föräldrarna i en familj arbetar vilket kanske inte är lika självklart i andra europeiska länder. Har man dessutom barn som påbörjat sin skolgång i Sverige så har man också något att jämföra med. Skolmiljön här är hårdare och strängare på flera sätt, åtminstone för de yngre barnen. Skolgårdarna är ganska trista på många av de skolor jag sett, mycket asfalt och naturen ligger långt bort. Barnen behandlas på ett vuxnare sätt här. Jag vet om 6-7-åringar som åker på lägerskola med sin klass och som inte får ha någon kontakt med sina föräldrar på en vecka. Det sätt sen större press på barnens prestationer i tidig ålder. Om det är bra eller dåligt råder det givetvis delade meningar om. Men jag vet vad min äldste son uppskattar mest... Samtidigt tror jag inte att barnens skolgång är det som styr vilket land man väljer att bo i.

Det här var några av de tankar som dök upp när jag fick frågan vid bussen igår på morgonen. Det här skulle man säkert kunna skriva en uppsats om på universitetet. "Är svenskar mer hemkära än andra européer?" Vad tror ni som läser?

Paris och semlor

Helgen tillbringade jag i Paris. Det tar en timme och tjugo minuter att åka dit med tåget. Jag får lägga till en halvtimme eftersom vi bor i norra Bryssel och Gare du midi ligger i södra Bryssel. Otroligt smidigt sätt att ta sig mellan städerna. Flyget kan varken konkurrera med pris, tid eller miljöpåverkan. Detta var första gången jag åkte, men absolut inte den sista. Jag älskar Paris!

I Paris träffade jag först kompisen A. Efter att hon bott i Paris i mer än 15 år har hon nu flyttat till södra Frankrike.  Jag hade tur eftersom hon var i Paris några dagar nu i början av mars. Jag har inte träffat henne på närmare två år och det var så kul att se att hon mår så bra. Vi fikade hela eftermiddagen och uppdaterade varandra om våra egna och gemensamma vänners liv.

Framåt kvällen gav jag mig av till hotellet, som låg vid Notre Dame. Där träffade jag på den blivande 40-åringen K och hennes familj. Efter en tur till Eiffeltornet i snålblåsten på kvällen hamnade vi på en lätt bisarr restaurang. När vi kom dit satt det en kvinna och spelade piano och det tyckte vi var mysigt. När vi hade beställt maten kom det mer bisarra inslaget. En kvinna började sjunga sånger från kabaréer och operetter på ett mycket starkt och kraftfullt sätt. Så starkt så att man inte kunde prata med varandra... Maten och vinet var gott och sällskapet var det heller inget fel på. Vi lämnade sedan den yngsta i sällskapet med de äldsta i sällskapet och gav oss av till en bar som heter Kong vid Pont Neuf. Enligt säkra källor skulle denna bar ha varit platsen för någon scen i Sex and the city 2. Problemet för vår del var att vi inte hade reserverat bord den kvällen och därför fick vi inte komma in. Vakterna var lika svårflörtade som Oscarsjuryn var för filmen Sex and the city 2. Vi traskade vidare till en bar där de blev glada över att vi kom och drinklistan inte var lika lång som hos Kong. Drinklistan var dock tillräckligt lång för att vi efter några timmar kunde känna oss som tjugo igen...

Utsikten från mitt hotellrum. När jag gick förbi Notre Dame på söndag eftermiddag reagerade jag på alla beväpnade soldater som patrullerade bland turisterna. Jag har aldrig tidigare sett det där. Terrorhot?

Vi kände oss inte som 20 när vi vaknade på söndag morgon. Klockan halv nio firade vi K med champagne och presenter. Hon blev glad, men var trött och sov resten av förmiddagen. Jag gick iväg till ett kafé och åt frukost och efter någon timme dök K upp och vi hittade en restaurang med lä och gassande sol. Där åt vi lunch och njöt av solens värmande strålar. Eftermiddagen tillbringade vi i Eiffeltornet. K:s dotter ville så gärna åka upp och vi var inte svåra att övertala. Tyvärr gick inte hissen hela vägen upp så vi fick nöja oss med de lägre nivåerna den dagen. Det var en fantastiks utsikt denna dag då man inte kunde se ett moln på himlen. Efter en sockerstinn fika sa jag adjö till mina vänner och drog iväg till Gare du Nord. Jag tror inte att tåget hann ut från bangården innan jag sov sött.

Utsikt från Eiffeltornet. Senast jag var uppe i Eiffeltornet var i början av 90-talet.  Som ung och fattig var det trapporna som gällde. När man blivit medelålders kan man unna sig att åka hiss...

Måndagen gick åt till att fixa med hemmafrusysslorna som inte blivit gjorda under helgen. Jag saknade mina vänner ganska mycket. Det är så fantastiskt kul att träffa gamla vänner. De som varit med ett tag och som man har en historia tillsammans med. Johan var på ett miserabelt humör på morgonen. Att först ha sportlov och sedan vara sjuk en vecka gör att man inte tycker att det är superkul att börja skolan igen. Jag bestämde mig för att fjäska för honom och gjorde semlor till honom, utan en tanke på vilken dag det var på tisdagen.  För första gången sedan vi flyttade hit stod skolbussen och väntade på mig när jag kom till hållplatsen på eftermiddagen. Jag var där fem minuter innan den ska komma, men den här veckan är trafiken inte alls så intensiv. De flesta belgiska skolor har sportlov, eller som det kallas här, karnevalslov. Det märks att vi lever i ett land där den katolska kyrkotraditionen dominerar

Mardi gras = fettisdag.  Jag är, som bekant, ganska blond ibland... Eftersom jag inte har varit så insatt i det franska språket tidigare har jag faktiskt inte gjort kopplingen mardi=tisdag gras=fett. Jag fick en liten "ahaupplevelse" på morgonkvisten. Eftersom det var karneval fick barnen klä ut sig om de ville. Pontus ville och var gepard. De tyska barnen hade godis med sig till skolan för att fira karnevalen.

Det finns ett svenskt kafé här i Bryssel. Perfekt utflyktsmål på fettisdagen. Tyvärr visade det sig att de hade öppet torsdag till söndag, så vi blev utan semla. Nu gjorde det inte så mycket eftersom vi hittade ett annat kafé med solläge... Efter en promenad i området, en god indisk lunch och efter att ha löst många världsproblem åkte vi hemåt igen. Vi gjorde ett stopp i en bokhandel och jag inhandlade en bok av den senaste nobelpristagaren i litteratur. Jag har blivit medbjuden till en bokklubb och "Tant Julia" är boken som ska diskuteras. På kvällen ringde jag ett samtal som fick mig väldigt sugen på att börja jobba. Det har inte blivit så mycket jobb för min del på sistone.

Igår var det bestämt att Pontus bästis med storebror skulle leka här efter skolan. Eftersom jag ändå skulle göra lunch till barnen så passade jag på att bjuda in deras mamma och au pair att äta lunch här också. Jag hittade mina semlebullar i frysen och fick ihop semlor till fika. Tanken var att jag och den andra mamman skulle ha gått en rask promenad och au pairen skulle passa barnen i parken eller vår trädgård. Ösregn och blåst satte stopp för dessa planer och istället pratade och fikade vi bort hela eftermiddagen. Trevligt!

Idag gav jag mig ut på en cykeltur för att uträtta ett ärende inför framtida äventyr... Jag tror aldrig att jag har varit med om att det har blåst motvind både på vägen till och från målet för dagen. Cirka tolv kilometer cykeltur i  motvind kändes som ett ganska bra träningspass den här dagen. När jag åt lunch idag passade jag på att titta på en dokumentär som har gått på SVT nyligen, Wallströms resolution. Den finns på svtplay, för er som bor i Sverige, för er som inte bor i Sverige kan man hitta den på youtube. Skakande berättelser om hur våldtäkt används som vapen i världens konflikter och hur otroligt svårt det är att få någon fälld för brottet. Dokumentären skildrar Margot Wallströms arbete för att få FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som gör detta till ett krigsbrott. Ingen kan se den här dokumentären utan att fundera över hur människor kan vara så grymma mot varandra och varför det har dröjt så länge innan man har riktat uppmärksamheten mot denna typ av brott.

Karantän, Harry Potter och strejk

Karantän. Så känns mitt liv för tillfället. Magsjukan är så gott som över, men den där dagen när man bara ska vara hemma för att bli smittfri blir ganska påfrestande. Speciellt om man själv genomled den i måndags och sedan har varit fjättrad i hemmet för att ett av ens älskade barn har varit sjuk fram till idag. Nu när jag inte jobbar är det självklart vem som tar hand om sjuka barnen. På sätt och vis skönt eftersom det aldrig blir fråga om vem som behövs mest på sitt jobb en dag. Samtidigt påfrestande eftersom jag inte kommer utanför dörren förrän tidigast halv sex på kvällen sådana dagar. Utflykten till mataffären känns som ett äventyr...

Vad gör man då när man är hemma hela dagarna med krassliga barn? För tillfället läser vi Harry Potter. Vi har just avslutat den tredje boken i serien. Jag har längtat efter att läsa Harry Potter i flera år. När Johan var sex år frågade jag bibliotekarien på Stadsbiblioteket i Borås om man kunde läsa böckerna för en sexåring. Hon rekommenderade mig att vänta några år och jag tycker att hon hade rätt i det. Nu sitter Pontus med när vi läser och ibland är böckerna lite väl spännande för en så liten kille. Språket är också ganska avancerat med många, ganska svåra ord. Johan läser böckerna själv också, men det är många ord som han vill ha förklarat för sig. Framför allt är det ord som beskriver stämningar och känslor. Jag förstår verkligen varför böckerna har blivit så populära. Även jag tycker att de är mycket spännande och har ett läsvärde och ibland "tjuvläser" jag ett kapitel för att jag är så nyfiken... Harry Potter har verkligen blivit något stort. Fick via några gamla elever veta att man kan läsa en kurs i litterturvetenskap på ett universitet som grundar sig på böckerna. En modern klassiker är det helt klart. Nu har vi läst ut den tredje boken och det innebär att det är familjefilm som fredagsmys. Harry Potter 3... Man får se filmen först när man läst ut boken.

En annan sak jag gör, alldeles för mycket, sådana här dagar är att läsa tidningar på nätet. Snabbt försvinner några timmar och jag har förhoppningsvis blivit lite mer allmänbildad. Tvätta och städa är två andra sysslor som jag antagligen kunde syssla med, men som jag är fantastiskt duktig på att skjuta upp. Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman så falskt sjöng en gång i tiden, kan jag mer eller mindre göra till mitt ordspråk. Jag prioriterar att hänga med i vad som händer i världen, även om jag kan tycka att det är lite väl mycket för tillfället. De geografiska områden som dominerar nyheterna för tillfället är inte de som brukar göra det. Det geografiska och kulturella avståndet gör att många (inklusive mig själv) är dåligt uppdaterade när det t.ex gäller Libyen. En annan nyhet som intresserat mig den här veckan är att man i Kina har tagit in utländska journalister till förhör om varför de har befunnit sig på platser där man sammankallat till demonstrationer. I det stora, folkrika, landet i öster följer man givetvis också hur upproren mot diktatorerna i norra Afrika har utvecklats och givetvis är man rädd för att det ska sprida sig till Kina. Då kontrollerar man misstänkta uppviglare på alla sätt och vis.

Vi har varit ute och fått lite frisk luft några gånger. En eftermiddag var vi i parken och letade vårtecken. Vi hittade en del, men fick gå hem tidigare än vi tänkt oss eftersom Pontus trillade i den lilla bäcken.

En gigantisk, blommande, forsythiabuske i parken. Vårtecken!

En annan eftermiddag fikade vi i trädgården för första gången det här året. Studsmattan var det ställe som låg mitt i solen och solen värmde oss så gott.

Första gången vi fikade på studsmattan.

Idag, fredag, var det generalstrejk utlyst och det annonserades stora störningar i kollektivtrafiken och i handeln. Pär tog därför bilen till jobbet tidigt idag och vi ställde in Pontus fotbollsträning. Nu visade det sig att kollektivtrafiken fungerade, åtminstone delvis, och vår planering var kanske lite överdriven, men det kan man ju aldrig veta i förväg. Däremot blev vi förvånade när vi märkte att en av "våra" mataffärer var stängd idag beroende på strejken.

Grève - strejk i mataffären. 

Denna kväll gick vi till marknaden och åt lite tapas och köpte med oss kvällsmat hem.  Det är så mysigt att titta på allt man kan köpa (mest mat) och att få chans att prata lite med lokalbefolkningen. Att det dessutom var strålande sol, om än något kallt, gjorde inte saken sämre...

Det var mycket folk på marknaden. Fint väder och fredag och strejk är bra för kommersen.

I helgen ska Pär och pojkarna ha grabbhelg. Jag åker till Paris bland annat för att fira min för detta sambo som fyller 40... Kan det verkligen stämma? Hon fyllde nyss 25...