måndag 29 november 2010

Turist i Bryssel

Att har gäster är bra på många sätt... Jag städar extra mycket, plockar undan och försöker att få vårt hem att bli så fördelaktigt det kan bli utifrån förutsättningarna som finns. En annan positiv effekt av att ha besök är att vi åker till ställen som vi inte har hunnit att besöka ännu...

I fredags eftermiddag gick jag och barnen med Henry och hans mamma på marknad en bit från vårt hem. Det var kallt, men mysigt att handla livsmedel utomhus och känna lukten av vin chaud och nygräddade våfflor. På kvällen var barnen hos Henry och åt pizza och tittade på film. Jag, Pär, Staffan och Mia kunde därför avnjuta god mat på restaurang utan barnen i sällskap. Det var första gången på väldigt länge som vi träffades utan barn och vad kul det var!

På lördagen fick Pär (och Staffan...) ta hand om barnen. Jag och Mia smet in på konstmuséet och beroende på några missförstånd fick vi se en del konst utan att betala en cent i inträde... Vi begav oss sedan till Sablon. Det är konstnärskvarteren i staden. Så mysig stadsdel!!! Små butiker med specialvaror, den mest udda var en butik för promenadkäppar. Vi hittade en fantastisk blomsteraffär och ett inredningsmagasin som föll oss i smaken. Det var inte sista gången jag var där.
Blomsteraffären i Sablon. Deras  färgsorterade "kyldisk" för blommorna var nog den snyggaste jag någonsin sett.   Ljuskronan i taket var gjord av horn av något hjortdjur. 

Vi träffade de andra nere i centrum och vi uppfyllde ett löfte vi givit barnen. Vi gick på tapasrestaurang med löpande band á la sushirestaurang. Mycket uppskattat, framför allt av de två yngsta i sällskapet.
Tapas på löpande band. Kul. Johan gav restaurangen fyra "toasters"...
Stärkta av tapas åkte jag och Mia vidare för att beskåda Art Nouveau-faderns, Victor Hortas, hem. En dålig karta och en mycket luddig vägbeskrivning i guideboken gjorde att vi efter närmare en timmes letande gav upp. Vi tog oss in till en av de stora handelsgatorna och fönstershoppade bl.a Gucci och Dior.  Innan vi åkte tillbaka hem stärkte vi oss med en öl och förundrades över att det fortfarande verkar vara okej att röka på barerna i det här landet.

Söndagen var, precis som en söndag ska vara, en lat dag. Vi tog spårvagnen ut till Tervuren och besökte Afrikamuséet. Belgien har en kolonialhistoria som man inte är stolta över idag.  På detta museum, byggt 1910, visade man upp mycket av det man hade tagit med sig från kolonin i form av växter, djur och konst. De hade även en utställning om de afrikanska staternas historia och en fotoutställning med bilder från kolonialtiden. Tyvärr hann jag inte att fördjupa mig på det sätt som jag hade velat beroende på de två yngsta i sällskapet... Precis som Sablonkvarteren är detta ett ställe som jag kommer att återvända till.
Ett misslyckat försök att visa hur stort Afrikamuséet i Tervuren är.  Vi fick bråttom till spårvagnen och jag tog bilden mer eller mindre springande. Huset är byggt för exakt hundra år sedan och är gigantiskt. Ett riktigt gammeldags museum.
Tyvärr gör sig vardagen påmind och våra vänner bytte den bitande kylan i Bryssel mot kylan i Sverige. I skrivande stund pudras hustaken med snö. Vi får väl se om det blir någon skola för barnen imorgon. Förra året stängde de skolan några gånger eftersom det hade snöat ca. 10 centimeter. I detta land har man inga vinterdäck och folk skakar på huvudet åt det trafikkaos som snön här orsakade. Känns det igen?

söndag 28 november 2010

Polisen och choklad

En hektisk vecka börjar lida mot sitt slut. Första advent knackar på dörren och ett av mina i-landsproblem är att jag inte har fått tag på någon mossa till adventsljusstaken. Hur ska detta sluta?

Under veckan som gått har jag stiftat bekantskap med samhällsnödvändiga inrättningar, polisen och posten. Förra fredagen blev jag av med plånboken på spårvagnen. I den låg bl a mitt körkort. I måndags var jag hos polisen för att göra en polisanmälan. Jag och(den flirtande) belgiske polismannen hjälptes åt att fylla i min anmälan på frengelska, dvs på en blandning mellan franska och engelska. Han var ungefär lika duktig på engelska som jag är på franska... Jag förundrades än en gång över byråkratin i detta land och undrade varför inte jag kunde fylla i blanketten själv via nätet, men det finns säkert någon mening med det.  Nåväl polisanmälan blev gjord och jag har nu beställt mitt nya körkort från Sverige. I samband med detta gjorde jag även upptäckten att man i detta land tömmer många av postlådorna väldigt tidigt, kl. 14.00. Till min stora lycka fanns det en utanför postkontoret som tömdes först kl. 19.00.

I samband med min utflykt till postkontoret stiftade jag en trevlig bekantskap. Jag hittade ett litet konditori med egen chokladtillverkning. Ljuvliga praliner inhandlades och de har fått en ny stamkund. Den som kommer hit får smaka.

I torsdags fick vi besök av goda vänner från Göteborg. De stannade hela helgen och jag återkommer med en rapport från helgens begivenheter så småningom. Jag vill ha mer besök!

måndag 22 november 2010

RIP hemmafrun?

Två månader stod jag ut med att vara hemmafru... De två senaste veckorna har jag börjat klättra på väggarna i lägenheten. Det beror inte enbart på att jag syr nya gardiner... Framför allt beror det på att jag börjar bli otroligt rastlös. Ni som känner mig väl blir väl inte ett dugg förvånade över att läsa detta. Nu ska jag leta fram mitt examensbevis, översätta CV:n till engelska och skicka det till Europaskolan... Därefter får jag se om de accepterar mig som vikarie. Här måste man ha lärarexamen för att få vara vikarie. Annorlunda mot Sverige där man i princip kan ta studenten och sedan börja vikariera i skolan.

Två månader... Starkt jobbat, eller?

lördag 20 november 2010

Resultat, ficktjuvar och champagne

Igår fick jag veta resultatet på mitt test. Jag fick 75 av 100, gränsen för godkänt var 60. Jag är mer än nöjd. Jag klarade läs- och hörförståelse bäst och det sämsta resultatet var på det mail jag fick i uppgift att skriva till en vän. Jag är inte ett dugg förvånad över det...

Efter kursen åt jag lunch med en vän och shoppade lite kläder till barnen. Jag fick en bukett blommor. Det är en av de saker jag gillar med detta land. Blommorna här är billigare och finare än i Sverige. Förklaringen till det ligger i att de odlar mycket i växthus för export och en del hamnar på den inhemska marknaden.
Ett exempel på de vackra blommorna i Belgien. Jag fick betala 10 €, billigt! 


När jag hämtat barnen åkte vi in til centralstationen. Henrys mamma var ansvarig för ett event om fattigdom inom EU och det bjöds på foton, soppa och dans. Småtrevligt kan man väl sammanfatta det med.

På vägen hem vände den trevliga dagen till att bli otrevlig. Vi åkte spårvagn den sista biten och det var mycket folk och trångt. Jag stod nästan längst fram och de tre barnen stod också upp och jag försökte att hålla koll på dem. Samtidigt försökte jag att hålla koll på min väska. Det gick bra ända fram till stationen innan vi skulle gå av. Då blev det riktigt trångt när de skulle byta chaufför, därför öppnades dörren till föraren och det blev om möjligt ännu trängre. När dörren stängdes skingrades folkmassan och jag tittade ner på min väska och upptäckte att den var öppen... Plånboken var borta... Jag hade råkat ut för en pick pocket på exakt samma sätt som en av de brasilianska kvinnorna som hämtar barn vid bussen. Jag både sa och tänkte många fula ord... Frustration! Jag skyndade hem och ringde och spärrade mina kontokort. Det här kommer att bli en mycket billig helg, eftersom Pär är på konferens och jag har ca. 2€ att spendera...

Tur i oturen i detta sammanhang är att i stort sett allt i plånboken är sådant som man enbart kan utnyttja i Sverige. Jag hade ca. 50 € i kontanter och det är klart att det är irriterande att bli av med pengar. Det låter kanske lite konstigt, men jag tycker att det var tur att jag blev av med pengarna på detta sätt och inte behövde konfrontera någon som hotat mig för att få min plånbok. Nu blev det hela odramatiskt för både mig och barnen. Det enda jag funderar över är hur jag ska kunna hitta en "säker" väska. Jag tyckte nämligen att jag hade hittat ett bra alternativ. Men, men det är alltid ögonblicket som gör tjuven...

För att vända det negativa bjöd jag in Henrys mamma att dela en flaska champagne med mig när hon kom för att hämta sin son vid halv åtta. Det var det bästa jag kunde göra. Hon hade haft en vecka med mycket jobb och behövde slappna av och jag behövde få prata av mig lite. Det blev en bra avslutning på veckan. Även för barnen som fick spela wii ostört några timmar...

onsdag 17 november 2010

St. Nikolaus och tunnelbanekort

Jaha, så var det gjort! Det första provet i franska som jag någonsin haft. Det gick nog över förväntan, men man ska inte ropa hej... På fredag kommer resultatet. Det känns skönt att det är över och jag tror att jag har hittat en hyfsat bra studieteknik nu.

Idag skulle vi åka till hamnen för att hälsa sant Nikolaus välkommen tillbaka efter en lång resa. St Nikolaus är, enligt en artikel i DN 20091204, bland annat barnens skyddshelgon. Den 6 december firas hans dag i många katolska länder, Belgien inkluderat. Då får barnen godis och presenter av st. Nikolaus och hans medhjälpare "Zwarte Piet". Nikolaus sägs vara en föregångare till vår jultomte och precis som denne man sägs han anteckna vilka barn som varit snälla respektive elaka under årets gång. Hans medhjälpare "Zwarte Piet" bär med sig ett ris för att kunna slå de elaka barnen. "Zwarte Piet" är för övrigt en omtvistad figur vars ursprung det finns många olika förklaringar till. Den snällaste är väl att han skulle vara ett moriskt barn som st. Nikolaus en gång i tiden har räddat från ett dödsstraff. Utöver den finns det en hel del förklaringar som antagligen Sverigedemokraterna skulle gilla. Nog om st. Nikolaus.

Som sagt var åkte jag och barnen till den angivna tunnelbanestationen. Där uppdagades dock ett problem. Stationen låg en bit från den plats vi skulle till och jag hade glömt den angivna adressen och den annons som jag hade fått angående evenemanget. Personer i min närhet som skulle kunna ha hjälpt mig med att hitta adressen svarade inte i telefon... Det blev med andra ord ganska komplicerat. Saken blev inte bättre av att kvarteren vi hamnat i nog var de minst trevliga jag besökt under mina två månader i Bryssel. Människorna som fanns på gatorna verkade inte helt pålitliga... En del lättklädda kvinnor i gathörnen och en del män som antingen hade psykiska besvär eller hallucinerade beroende på andra orsaker. Ingen av dem påminde om st. Nikolaus eller "Zwarte Piet". Efter att ha irrat runt en stund och försökt att förstå vart vi skulle gå, gav jag upp och lovade barnen varsin belgisk våffla om vi åkte därifrån... Man är ju styrelsemedlem i föräldraföreningen "Hotet och mutans vänner";)

Vi åkte tillbaka till Rogier och där träffade vi Pär. Han köpte nytt tunnelbanekort förra veckan och eftersom kortautomaten hade dragit beloppet från hans kontokort två gånger skulle han nu ordna det på ett av de sex ställen i staden där det är möjligt. När han kom dit strax efter klockan fyra var nummerlapparna slut. Han påpekade det för en av de anställda och fick då veta att det var de medvetna om. De skulle nämligen stänga snart. Till saken hör att de ska ha öppet till klockan sex, nästan två timmar till.
Klockren belgisk logik? Förfarandet runt köpet av tunnelbanekort har sysselsatt både min och Pärs hjärna. Vi kan inte riktigt förstå varför det alltid är så fruktansvärt långa köer om man behöver hjälp med något som har med korten att göra. Vad håller de egentligen på med? Ska man behöva vänta i timmar varje gång man behöver lite hjälp? När jag passerade förbi kortbutiken en timme senare slingrade sig kön fortfarande lång och då förstod jag logiken i det hela. De vet hur många de kan betjäna på en dag och har därför bara ett visst antal nummerlappar för att de ska kunna stänga klockan sex...

måndag 15 november 2010

Spöket Laban

"På västfronten intet nytt"... Ett uttryck som kan karaktärisera de senaste dagarna i vårt nya liv.

Regnet har verkligen öst ner och det har orsakat översvämningar på många håll i Belgien. Om jag har förstått tidningen rätt har även två människor dött beroende på översvämningarna. Det är tur att jag har bott i både Göteborg och Borås, det har gjort att man är van vid att vara ute även om det regnar på tvären... Den gamla devisen om att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder stämmer även i Belgien. Vad jag dock har observerat, och även fått höra av vänner som har bott i denna del av Europa tidigare, är att barnen här (och även de vuxna) inte har ordentliga regnkläder. Ganska fascinerande med tanke på att belgare ofta påpekar att Bryssel är väldigt regnigt... I lekparken igår var det bara jag och mina barn som hade ordentliga regnkläder och stövlar. Jag såg ett antal föräldrar som blev arga på sina barn när de inte kunde låta bli att hoppa i alla stora fina vattenpölar.

På onsdag är det dags för mitt första prov på kursen i franska. Jag har lyckats att hitta alla mina gamla tentaångestkänslor. Det innebär att jag är en pest för min omgivning och att det känns som om min egen undergång är nära. Mina kurskamrater skrattade åt mig idag och sa till mig att ta det lugnt. Jana, från Lettland, log och sa att det här gäller ju ingenting... Du behöver inte ens visa upp resultatet för dina föräldrar. Det fick mig på lite bättre humör. Som ytterligare humörhöjare gick jag ner på stan och shoppade lite efter kursen.

I eftermiddag har vi haft besök av "spöket Laban" i lägenheten. Uppenbarligen är "spöket Laban" intresserad av heminredning. Idag passade han på att dekorera vår vita soffa med permanent OH-penna... Kan han vara den nye Josef Frank?
"Spöket Laban" har dekorerat den vita soffan. Lite taskigt av honom att skriva Pontus namn spegelvänt. Nu måste vi  köpa en ny klädsel till soffan. Det har vi funderat på i flera månader, så vi får väl tacka "spöket Laban" för att det äntligen blir av...

torsdag 11 november 2010

Storm

Jag måste komma med en rättelse till mitt förra inlägg. Jag utökade min kunskapsbas angående köttfärs idag. Det anges om den är kryddad eller inte. Förutsättningen för att jag ska förstå det är att jag har lexikon med mig när jag köper mat. Det har jag inte unnat mig hittills. Men idag har jag lärt mig ett nytt ord, épice= krydda. Bra!

I måndags var barnen lediga eftersom det var studiedag för lärarna och i tisdags var det dags för utvecklingssamtal. Det som är annorlunda jämfört med det svenska systemet är att på Europaskolan ska inte barnen vara med. Det är ett samtal mellan lärare och föräldrar. Samtalet gick bra och jag och Johans duktiga lärare kunde konstatera att allt flyter på bra. Han är mycket gladare, trivs bra och är en bra elev att ha i gruppen. Givetvis finns det saker att förbättra, men så ska det vara.

Barnen framför skolan. Det går 3 000 elever på skolan. Man börjar vid fyra års ålder  och slutar när man är 18 år.

Igår, onsdag, var jag på min kurs igen. Jag förstod ingenting av vad läraren sa till mig och de meningar jag fick ur mig gick knappt att förstå. Oroväckande eftersom jag har prov nästa vecka och både hörförståelse och samtal måste jag klara då... I helgen ska det pluggas!
Ja, egentligen skull jag ha pluggat ordentligt idag också, men jag fick annat att tänka på. Jag gick på promenad med en vän. Vi hade tänkt promenera i parken som ligger i närheten av hennes hem. När vi kom dit var ingången till parken stängd. Det berodde på att det skulle bli storm i eftermiddag. När vi var där blåste det inte mycket och det hade inte börjat regna. Vi tog en annan promenadväg och efter en fika skulle jag cykla hem. Då hade det börjat blåsa och regna och när jag äntligen kom in genom porten till vårt hus tyckte min granne att jag hade varit modig som hade gett mig ut i busvädret. Nu öser regnet ned och det viner i skorstenens rökgångar och jag ska ge mig ut för att hämta barnen vid bussen...

Den, av polisen, avspärrade ingången till parken i vårt kvarter. Ett kommunalt beslut i våras gör att man spärrar av parken om det kan medföra fara för människor att vistas i den t.ex vid storm. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige.
För övrigt är det helgdag i Belgien idag. Man firar slutet på 1:a världskriget. Alla belgiska skolor är stängda och de flesta är lediga från sina arbeten. Europaskolan håller dock öppet. En av föräldrarna vid skolbussen i morse konstaterade att det inte skulle vara kul för tyskarna om man firade/hade ledigt beroende på att de förlorade kriget... 

måndag 8 november 2010

Hemma igen

Så är vi då tillbaka hemma i Bryssel efter en intensiv lovvecka i Sverige. Vi hann att träffa ganska många av våra vänner, men långt ifrån alla. Snart är det jul igen och då dyker vi upp i vårt gamla hemland igen.
Vi hann att mysa vid brasan i stugan. 

Svensk hummer, himmelskt god!

Jag var lite orolig för hur det skulle bli att åka tillbaka till Bryssel med Johan. Innan vi åkte till Sverige gav han oss varje dag i en veckas tid nostalgiska inlägg om vänner och platser. När vi körde in i Borås förra måndagen släppte han följande replik: "Jag stoppar hellre mitt huvud i en tunna med skit än åker tillbaka till Belgien." Jag såg då framför mig hur vi skulle få bära honom genom säkerhetskontrollen på Landvetter och hur han skrikande skulle klamra sig fast i larmbågen. Så blev det inte alls. God och glad gick han in i avgångshallen och humöret var på topp hela dagen. Min och Pärs tolkning av hans beteende är att det var bra att han fick åka till Sverige och träffa sina kompisar. Han insåg att det var ungefär som det brukar och att man kan träffas ibland och leka, trots att vi bor i Belgien. Han verkar äntligen ha förstått att han kan ha kvar sina gamla vänner, något vi har försökt att förklara för honom. Tidigare har han varje dag talat om att han vill flytta till Borås, men det har jag inte hört honom säga sedan vi kom tillbaka. Med andra ord känns det bra!

Största skillnaden mellan Sverige och Bryssel för tillfället är att här sitter löven kvar på ganska många av träden fortfarande. Idag kunde jag även bekräfta något som jag tidigare bara haft starka misstankar om. I detta land köper man köttfärs som är saltad och pepprad av charkuteristen. Köttfärssåsen har smakat salt sedan vi flyttade hit och nu förstår jag äntligen varför. Det tog bara två månader för mig att förstå det. Ibland är jag så blond...